kalla inte Josse för Jossan

Josse är en utav mina äldsta vänner jag fortfarande har kontakt med.
Hon fyller 20 år imorgon och därför firar vi henne storslaget ikväll!

Jag kommer att tänka på hennes 18-årsdag, kvällen vi var på Kent i Växjö.
Den kvällen när vi på vägen hem bråkade om Kents låt "Socker", vi båda
var verkligen extremt sura och sa inte ett knyst till varandra på någon timme.
Men Josse sjöng fel - det kan jag stå för än idag!

Morgonen därefter hade vi bråttom hem med tåget till Värnamo och en hel flaska
vodka gick i kras. I språnget hann jag inte med att knyta skorna och föll pladask ner för
trappan. Vilket resulterade i en krossad flaska vodka och ett par söndriga jeans.
Men roligt var det, sådant som man kan skratta åt i efterhand.

Morgon blev kväll och Joseful och jag gick på Harrys. Jag som fortfarande bara var
ett flickebarn hade inte fyllt 18. Men det fixade Josse med lite saliv och ett tryck med
hennes hand emot min. Stämpla med andra ord. Det var första gången på Harrys för oss.
Vad jag kan minnas hade vi väldigt roligt. Josse, om du läser detta; var det inte den gången
du fick en efterhängsen tysk hack i hälarna?

Så mycket minnen .. Josse & Kirre. Säg någonting vi inte har gjort tillsammans?

- Time flies, when you're having fun. You wake up and another year is gone. Happy birthday.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 





det är onsdag och klockan är snart halv sju

Har visst inte uppdaterat på ett tag, det är för att det inte händer något.
Har inga speciella tankar för den delen heller, åtminstone inga jag vill delge mig utav.

Så, ni som följer denna blogg - too bad for you. Men nu vet ni att jag lever i alla fall.
Tack och hej.

- I'm a loser baby, so why don't you kill me?

I was aiming for the sky

.. ended up flat on the ground.

För det är så det fungerar i det verkliga livet.
Jag måste sluta drömma då det alltid slutar med att jag blir besviken.
Fast jag har hört att då man slutat hoppas och drömma kan man lika väl dö.
Antingen är det dags för mig att lära mig hantera all motgång jag känner just
nu eller så tar jag slut på skiten som kallas livet.

Men det tänker jag inte. För det ligger inte i en drömmares natur att kasta drömmarna åt sidan.
Just nu känns det lite sådär, men om ett tag kommer det bli bättre igen.

För någonstans där borta stiger solen. Det har min kärlek Salem Al Fakir sagt.


tillbakablickar, merci mon ami.

jag vet att det bästa kanske bara vore att dra
nästan gå under av sorg men att sen skulle det vara över
men det går inte
folk säger att det kommer att ta tid
men att om ett tag är allt bra igen
för så säger man ju alltid
men jag vet inte
jag kan inte sluta älska dig bara sådär
och glömma allt jag känner

ibland känns det bra och jag tror
att jag håller på att lyckas komma över dig
men så vågar jag liksom inte och sitter fast
trots att jag verkligen vill komma vidare
och när jag märker det
att det är likadant nu som förut
att saknaden inte släpper
så känns det som att den enda jag klarar av är att
liksom nöta bort känslorna
låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
tills de försvunnit av ren utmattning
det vore så sorgligt om det skulle sluta så
men just nu känns det som att det är allt
jag överhuvudtaget kan göra

Jag kommer alltid att älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.

Hittade denna dikten på datorn. Minns tillbaka till slutet av förra sommaren.
Jag minns hur förkrossad jag var, hur mycket jag hade älskat dig och löjligt nog
trodde att det skulle vara vi för alltid. Jag minns att jag fann tröst i denna dikten
och nu kan jag se tillbaka på det hela och andas ut. Idag mår jag bra.
Åtminstone om man jämför med hur jag mådde då.

Visst älskade jag dig hopplöst mycket just då. Men nu är jag tacksam för att det har
blivit som det blivit. Tack livet för att du leder mig rätt, även om det kanske inte alltid känns så "rätt".

jag förklarar krig mot min hals

Igår var det den internationella kvinnodagen. Hade tänkt att skriva något fint
om vad som hänt oss kvinnor det senaste århundradet sedan dagen införts.
Vad vi presterat för oss själva och vad jag tycker borde förbättras inför framtiden.

Nu blev det inte så. Jag var riktigt trött när jag kom hem ifrån Stockholm
och sov bort hela dagen och kvällen. Tänkte att jag skulle skriva något idag
istället men det får bli lite senare. För nu är jag supermegaballetrött och hur
sjuk och sliten som helst. Sovit i jag vet inte hur länge men jag mår inte bra alltså,
min hals och jag är inte bästa vänner - JAG LÅTER SOM EN MAN!

För övrigt ser min lägenhet ut som någonting som har bombaderats,
men idag orkar jag inte städa. Nu ska jag sova, god natt.

- staden utan visioner, inga öppna hav, inga salta historier i väggarna. det finns inga svindlande höjder, staden saknar lust.


tjusningen med att sova i trapphus

Nu sitter jag på bussen på väg hem till helvetet.
Har haft det like lövely som vanligt och önskar att jag kunde stanna kvar.

Man kan ju fråga sig vad jag menar med min rubrik.
Och det tänker jag härmed berätta;
Jag och Peter var ute i lördags men sen när vi skulle hem så tappade vi bort varandra.
Han kom hur som helst hem tidigare än mig och när jag väl kom dit så var ju porten
till hans hus stängd - såklart. Sprang runt hela huset för att se ifall det var någon på nedre
plan som fortfarande var vaken. Observera klockan var runt 4-5. Jag hade tur; Polacker
lägger sig sent! Nu kan man fråga sig varför jag bara inte ringde Peter och bad honom
öppna porten. Anledning 1;min mobil var död. Anledning 2; Peter sover med öronproppar.

Jag kom i alla fall in i huset. Go me! I det där jävla trapphuset spenderade jag hela natten
och en bra bit in på dagen. Det slog mig aldrig att testa att känna på hans dörr utan jag stod
och plingade febrilt ett par ggr - ingen som öppnade. Nåväl; när klockan började närma sig 1
nästföljande dag kände jag på dörrjäveln. Tror ni inte att den hade varit öppen hela tiden?

Gah. Hur jävla korkad får man vara? Sova på ett hårt stengolv när jag hade kunnat
ligga in en varm och härlig säng. Typisk Kristina-grej att göra.

Annars var helgen bra. Jag hoppas på att jag får komma upp snart igen.

- I want you there, I want you here. I want you everywhere.

ta ingen skit

Satt och kollade runt på YouTube och kom över en gammal video på
min plastbrorsa och hans band. De spelar en liten låt på Grynets Show.
Folket, minns ni Grynet? Jag gör det i alla fall. En chockrosa prinsessa,
jobbig och skrikig. Men visst fan gillade vi henne ändå?

Vart tog hon vägen? Jag menar; en chockrosa prinsessa kan väl inte bara
försvinna in i mängden sådär? Dagens fjortisar hade helt klart behövt en Grynet -
någon som uppmanar människor till att våga vara rätt fram och sig själva.
Tråkigt nog så känns det som att hörde till lite utav vår generation,
vi som är födda på slutet av 80- och början av 90-talet. Någonting som börjar
försvinna mer och mer. Dagens tonåringar har vuxit upp med sexistiska hip hopare
och kråmande plastikbrudar. Stackarna .. hur ska det gå för dem?

Nu kan det sägas att jag faktiskt fortfarande är tonåring, men hörru du;
jag fyller 20 år om ett halvår!



Videon jag kom över. Tacksam för att vi "bara" är plastsyskon. Skönt att ha sluppit att ärva den
snoken menar jag och syftar givetvis på hans näsa. No offence Kristofer, men din näsa - Den är fan inte att leka med.

- frukt är inte godis!

en slags rubrik

Latast i världen? Här är jag. Bor mitt i Värnamo, mitt i smeten som man säger
här ute på landet. En äcklig jävla söt kaksmet är vad det är. Fast det var inte det
jag skulle skriva om. Skulle skriva om att jag bor 2-3 minuter ifrån HM, men inte orkar
gå dit. Jobbigt, gah. Men jag ska gå dit .. snart. I alla fall innan stängningsdags.

Imorgon åker jag till Stockhåla igen. Yada yada.
Nu orkar jag inte skriva mer.

- let's kill the clockwork, let's leave it all

i ärlighetens namn

Kristina Ingrid Therése Johansson.

Det är såhär hon ser ut egentligen, under all jävla yta, under allt jävla smink.
Hon har små ögon och brukar likna sig själv vid en kines. Hon har dålig hy och
konstig näsa med en knöl som man se i profil. Hennes läppar är ännu konstigare;
likt en negers med en plutt på. Och utan att överdriva är hon jävligt lång, hon vet att
många skulle döda för att vara så lång som hon är. Men Kristina vill bara vara liten
och nätt, kunna krypa in i någons famn och beskyddas mot allt ont.

Men Kristina kan försvara sig själv. Åtminstone till ytan. Innerst inne är hon skör,
försvarslös och osäker. Hon drömmer om att han ska komma. Han den där. Drömmen.
Att han ska föra henne långt bort, till någonting bättre. Fjantigt. Kristina är rätt fjantig.

Kristina Ingrid Therése Johansson; det är jag.
I mina egna ögon duger jag inte, i era ögon duger jag inte.
Men i drömmarna duger jag, så låt mig vara fjantig. Låt mig drömma.



- Jag vet, den är mörk och man ser inte så mycket.
Men i ärlighetens namn är det heller inte så mycket att se.


is it true that happy people never fantasize?

inatt fäller jag tårar för en pelle

Pelle Pop.

Av en slump hamnade jag på en presentation på helgon tidigare ikväll;
http://www.helgon.se/userinfo/userinfo.aspx?ID=342563 - denna killen blev knivhuggen för drygt en månad sedan. Hade inte hört talas om hans öde tidigare och blev ordentligt omskakad. Länkar artikeln nedan. Hur som helst fick detta mig att inse hur skört och kort livet kan vara. Hur något som knappt ens har fått sin början blir uppsökt av någonting mörkt och evigt som kallas döden.

Framför allt kan det tyckas onödigt och orättvist.
Vad är det för slags människor som utför sådana orättvisor?
Var länge sedan jag senast lyssnade på Broder Daniel men inatt tänker jag göra det.
Fälla tårar och tänka på Pelle Pop. Ta vara på och lev era liv. Njut av varje sekund.

http://www.nyhetswebben.se/wp/?p=19576

- cruel town, it's a cruel town. if you fall, you stay down.


jag är inte stark, allt är yta.

Idag inträffade något som jag fruktat en tid. Något som jag visste en dag skulle ske.
Vi stod öga mot öga; jag och misshandlaren. Hennes blickar trängde rakt igenom mig.
Tjejen som två månader tidigare utan hämningar sparkat och slagit mig alldeles blå.

Jag blev som förlamad, stel i kroppen. Det är nog faktiskt få gånger jag har
varit sådär rädd. Jag brukar sällan bli rädd, åtminstone inte i den bemärkelsen.

Jag känner mig inte längre trygg här.

- håll mig hårt, genom regn och blåst. håll min hand och säg att allting kommer att bli bra.

stockholm syndrome

Jaha, då ska jag visst upp till Stockholm nästa helg också. Inte mig emot!
3/4 helger har spenderats där den senaste månaden. Nästan så man kan flytta
upp dit på heltid. Hade inte suttit helt fel alltså. Ligger i och för sig i min planering ..
Inte förrän till hösten dock. Just nu känns hösten långt bort.

Peter insisterade på att jag skulle komma upp och erbjöd sig att betala så;
vem är dum nog att tacka nej till det? - Inte jag!

Nu ska jag kolla på film och längta mig bort.


- Baby, you've got that something. What can I do?

RSS 2.0