.

jag vet att det bästa kanske bara vore att dra
nästan gå under av sorg men att sen skulle det vara över
men det går inte
folk säger att det kommer att ta tid
men att om ett tag är allt bra igen
för så säger man ju alltid
men jag vet inte
jag kan inte sluta älska dig bara sådär
och glömma allt jag känner

ibland känns det bra och jag tror
att jag håller på att lyckas komma över dig
men så vågar jag liksom inte och sitter fast
trots att jag verkligen vill komma vidare
och när jag märker det
att det är likadant nu som förut
att saknaden inte släpper
så känns det som att den enda jag klarar av är att
liksom nöta bort känslorna
låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
tills de försvunnit av ren utmattning
det vore så sorgligt om det skulle sluta så
men just nu känns det som att det är allt
jag överhuvudtaget kan göra

Jag kommer alltid att älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.

Hittade denna dikten på datorn. Minns tillbaka till slutet av förra sommaren.
Jag minns hur förkrossad jag var, hur mycket jag hade älskat dig och löjligt nog
trodde att det skulle vara vi för alltid. Jag minns att jag fann tröst i denna dikten
och nu kan jag se tillbaka på det hela och andas ut. Idag mår jag bra.
Åtminstone om man jämför med hur jag mådde då.

Visst älskade jag dig hopplöst mycket just då. Men nu är jag tacksam för att det har
blivit som det blivit. Tack livet för att du leder mig rätt, även om det kanske inte alltid känns så "rätt".