.

Nu sitter jag på bussen på väg hem till helvetet.
Har haft det like lövely som vanligt och önskar att jag kunde stanna kvar.

Man kan ju fråga sig vad jag menar med min rubrik.
Och det tänker jag härmed berätta;
Jag och Peter var ute i lördags men sen när vi skulle hem så tappade vi bort varandra.
Han kom hur som helst hem tidigare än mig och när jag väl kom dit så var ju porten
till hans hus stängd - såklart. Sprang runt hela huset för att se ifall det var någon på nedre
plan som fortfarande var vaken. Observera klockan var runt 4-5. Jag hade tur; Polacker
lägger sig sent! Nu kan man fråga sig varför jag bara inte ringde Peter och bad honom
öppna porten. Anledning 1;min mobil var död. Anledning 2; Peter sover med öronproppar.

Jag kom i alla fall in i huset. Go me! I det där jävla trapphuset spenderade jag hela natten
och en bra bit in på dagen. Det slog mig aldrig att testa att känna på hans dörr utan jag stod
och plingade febrilt ett par ggr - ingen som öppnade. Nåväl; när klockan började närma sig 1
nästföljande dag kände jag på dörrjäveln. Tror ni inte att den hade varit öppen hela tiden?

Gah. Hur jävla korkad får man vara? Sova på ett hårt stengolv när jag hade kunnat
ligga in en varm och härlig säng. Typisk Kristina-grej att göra.

Annars var helgen bra. Jag hoppas på att jag får komma upp snart igen.

- I want you there, I want you here. I want you everywhere.