.

Nämnde min dåliga självkänsla i förra inlägget. Försöker beskriva ändå.

Jag känner mig som ett vilddjur. Ett vilddjur med ett hål i huvudet.
Detta hål i mitt huvud är resultatet utav jägarnas jakt - min historia.
Vilddjuret, dvs jag; söker ständigt efter näring i form utav bekräftelse.
Men min hunger kan aldrig stillas. De fina orden och mötena
rinner likt vätska ut genom hålet lika snabbt som de rann in.

Det räcker inte och det kommer aldrig räcka, såvida jag själv
inte täpper igen hålet och det är det jag försöker göra nu.

Jag pratar i lustiga metaforer ni säkert inte förstår.
Därför förklarar jag vidare en annan gång.

- vi, alla vi som vågar längta efter någonting vi aldrig har sett.